Det finns shopping upplevelser som är bättre än andra.
T.ex. att besöka en fantastisk ostaffär, bli expedierad av kunnig personal, smaka generösa bitar och sedan betala kalaset med ett stort leende på läpparna.
Varför finns det inte bra ostbutiker i Sverige?
Jag tyckte länge att Möllans Ost på Möllevångstorget var den ultimata ostaffären - men jag har ändrat åsikt. Möllans Ost är kanske den bästa ostaffären i Sverige. Men varför kan de inte nå upp till kvaliteter som man gör i franska, italienska och brittiska - ja jag skev brittiksa - ostaffärer? Det är märkligt att den kvalitetet på både osten och personalen falerar så fort ostarna passerar den svenska gränsen. Jag är visserligen rätt hård i min bedömning. Men det är ju inte precis så att det är speciellt stor skillnad på priset. Inte om man jämför London med Stockholm eller Malmö i alla fall. MEN det ÄR skilnad på kvalitetet. Både på kunnigheten hos personalen och hur ostarna har förvarats och hur de presenteras till kund.
I dag har jag köpt 5 bra bitar ost. Alla är optimerade inom sin genre. De är inte små. De är inte heller gigantiska. De är dyra. Men de är värda varenda sekin. Dessutom har jag lärt mig en hel del om gorgonzola ost OCH inte minst, alla ostar är förpackade i ett papper som gr att de håller bättre i kylen - sånt papper som man ber om det på sin höjd får till getosten i en svensk bra butik. Ingen plastfolie här inte! och kalaset kostar bara 250 kr inklusive osten!
torsdag, november 09, 2006
onsdag, november 08, 2006
dillen saknades
Igår besökte jag en restaurang som jag aldrig trodde att jag skulle besöka.
Jag har alltid funnit det märkligt att svenskar och nu kommer jag att vara väldigt fördomsfull - reser utomlands i två veckor och längtar efter knäckebröd och köttbullar så mycket att de måste gå på en svensk restaurang!
Varför?
Min filosofi har varit att resa och äta. Att jag via tallriken har hittat "själen" i landet. Därför har jag aldrig förstått den där knäcke-längtan som infinner sig.
Men igår så besökte jag en svensk restaurang, mer för att vara svensk expert i sällskapet än något annat.
Och det var en annorlunda upplevelse.
Inredning so öfvre östermalm med sina antikröda och -gröna väggar, Josef Franks "inspirerade" klädda soffor (förlåt mig om jag har fel - de är kanske äkta?) kristallkronor i taket helt enkelt svenskt tenn. "God smak".
Snart satt vi där med varsin meny. Allt verkade ursvenskt. Sill, köttbullar, gravad lax, Pelle Jansson - allt vad man kan önska sig av klassiska "svenska" rätter.
Tyvärr så slutade det där.
Om jag som gäst besöker en thai krog vill jag ha thai mat, kina krog kina mat eller? OM jag besöker en Sichuan resturang vill jag äta - ja just det. Och jag vill att det ska vara så där härligt spännande och genuint som jag bara kan drömma om. Annars hade jag besökt en av de där fyla små lättel restaurangerna som envisas med att kalla sig kines restaurang eller en kurdisk pizzeria.
Det finns få restauranger i Sverige som klarar av att göra klassisk svensk husmanskost spännande. Jag vet bara om en som gjorde det och det var Den Gyldene freden i Stockholm på Ulf Kappens tid. Det finns några sköna innovatörer som Niklas i helsingborg som ibland glimrar till, eller oj vad det vore kul om den fanns kvar Petri Pumpa i Lund. Men det är ju en annan femma och inte riktigt vad resenärerna suktar efter när de är på Maillis eller i Kao Lak.
Nej Gyldene Freden var den enda krogen man kunde ta en farmor och farfar och veta att de inte skulle bli besvikna. Där kunde de få den mest perfekta biff rydberg, köttbullar med mos och nyponsoppa med mandelbiskvier. Precis så som man vill att de ska smaka och se ut - fast bättre och elegantare än vad man skulle kunna tänka sig och göra själv hemma. Jag önskar att det fanns fler sådana restauranger som inte skäms för sitt svenska ursprung och vågar laga mat på traditionellt vis, leta upp gamla recept och stå för det svenska. Och göra det busbra. Och våga ta betalt för det.
Det pågår alltför stor och vinglig inspiration från spanien och den sk molekulära gastronomin som kockarna har fått för sig måste vara skum, gelesfärer och klägg. Där de tror att de kan göra underverk bara för att de har en apparat där man kan tillaga en fisk med perfekt temperatur. Sedan förstörs den perfekta fisken med fåniga tillbehör och äventyret slutar där. Mer om detta någon annan gång...
På den svenska resturangen smakade det ok men det var något som var skevt på varje tallrik. Sillen var för mjuk, löjromen var "svart", rödbetorna var tempura friterade, köttbullarna var torra. Men det var något mer. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var men det det var som om att pricken över i hade försvunnit. Och till slut gick det upp för mig.
Dill. Det var dillen som saknades.
(PS dill är inte svenskt men dill används mycket i traditionell svensk matlagning och i pakistansk matlagning, dill ger mycket karaktär till laxpuddig, potatis, sill för att nämna några få rätter.)
Jag har alltid funnit det märkligt att svenskar och nu kommer jag att vara väldigt fördomsfull - reser utomlands i två veckor och längtar efter knäckebröd och köttbullar så mycket att de måste gå på en svensk restaurang!
Varför?
Min filosofi har varit att resa och äta. Att jag via tallriken har hittat "själen" i landet. Därför har jag aldrig förstått den där knäcke-längtan som infinner sig.
Men igår så besökte jag en svensk restaurang, mer för att vara svensk expert i sällskapet än något annat.
Och det var en annorlunda upplevelse.
Inredning so öfvre östermalm med sina antikröda och -gröna väggar, Josef Franks "inspirerade" klädda soffor (förlåt mig om jag har fel - de är kanske äkta?) kristallkronor i taket helt enkelt svenskt tenn. "God smak".
Snart satt vi där med varsin meny. Allt verkade ursvenskt. Sill, köttbullar, gravad lax, Pelle Jansson - allt vad man kan önska sig av klassiska "svenska" rätter.
Tyvärr så slutade det där.
Om jag som gäst besöker en thai krog vill jag ha thai mat, kina krog kina mat eller? OM jag besöker en Sichuan resturang vill jag äta - ja just det. Och jag vill att det ska vara så där härligt spännande och genuint som jag bara kan drömma om. Annars hade jag besökt en av de där fyla små lättel restaurangerna som envisas med att kalla sig kines restaurang eller en kurdisk pizzeria.
Det finns få restauranger i Sverige som klarar av att göra klassisk svensk husmanskost spännande. Jag vet bara om en som gjorde det och det var Den Gyldene freden i Stockholm på Ulf Kappens tid. Det finns några sköna innovatörer som Niklas i helsingborg som ibland glimrar till, eller oj vad det vore kul om den fanns kvar Petri Pumpa i Lund. Men det är ju en annan femma och inte riktigt vad resenärerna suktar efter när de är på Maillis eller i Kao Lak.
Nej Gyldene Freden var den enda krogen man kunde ta en farmor och farfar och veta att de inte skulle bli besvikna. Där kunde de få den mest perfekta biff rydberg, köttbullar med mos och nyponsoppa med mandelbiskvier. Precis så som man vill att de ska smaka och se ut - fast bättre och elegantare än vad man skulle kunna tänka sig och göra själv hemma. Jag önskar att det fanns fler sådana restauranger som inte skäms för sitt svenska ursprung och vågar laga mat på traditionellt vis, leta upp gamla recept och stå för det svenska. Och göra det busbra. Och våga ta betalt för det.
Det pågår alltför stor och vinglig inspiration från spanien och den sk molekulära gastronomin som kockarna har fått för sig måste vara skum, gelesfärer och klägg. Där de tror att de kan göra underverk bara för att de har en apparat där man kan tillaga en fisk med perfekt temperatur. Sedan förstörs den perfekta fisken med fåniga tillbehör och äventyret slutar där. Mer om detta någon annan gång...
På den svenska resturangen smakade det ok men det var något som var skevt på varje tallrik. Sillen var för mjuk, löjromen var "svart", rödbetorna var tempura friterade, köttbullarna var torra. Men det var något mer. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad det var men det det var som om att pricken över i hade försvunnit. Och till slut gick det upp för mig.
Dill. Det var dillen som saknades.
(PS dill är inte svenskt men dill används mycket i traditionell svensk matlagning och i pakistansk matlagning, dill ger mycket karaktär till laxpuddig, potatis, sill för att nämna några få rätter.)
tisdag, november 07, 2006
Linssoppa
Jag brukar kalla linssoppa nödmat.
Om jag inte har "någonting hemma" så kan jag alltid göra en linssoppa. Det är enkelt. Och gott. Linser nnehåller proteiner som gör att mättnadskänslan sitter i länge.
Det är busenkelt att göra linssoppa.
ingredienser
linser (gröna puy, gula, vanliga gröna spelar ingen roll)
lök (ta den lök du har hemma)
vitlök
potatis, palsternacka, svamp, grönkål (om du vill ha den matigare)
lite egen buljong
lagerblad
salt & peppar smaka av
rostat bröd i tärningar (gärna surdegsbröd), till servering
olivolja, till servering
skivad purjolök, till servering
Skölj linserna. Täck sedan med vatten plus buljong så att det blir lagom med vätska till en soppa i förhållande till mängden linser och övriga ingredienser. Koka upp. Låt sjuda. Skala löken och vitlöken. Addera till linserna så snart du skurit dem i lagom bitar. Samma gäller de matiga ingredienserna tänk på att skära dem i lite olika format, så blir det en roligare soppa att äta. Låt sjuda, gärna under lock ca 20 min. Smaka för att se om linserna är färdigkokta. Om inte - låt det helt enkelt koka till de är mjuka. Smaka av med salt peppar lägg till purjolöken så att den blir varm. Servera i djup tallrik med en handfull rostade brödtäringar och en splash olivolja vid matbordet!
Gudomligt gott och enkelt.
OBS linser ska koka i basiskt vatten. OM du adderar syra i vätskan tidigt så blir de aldrig färdiga. Har du hårt vatten i vattenkranen lägg till lite samarin eller bakpulver i vattnet så bli linserna mjuka på nolltid. Det andra alternativet är att koka dem i ramlösa (eller likande flaskvatten, men välj ett svenskt vatten för miljöns skull).
Om jag inte har "någonting hemma" så kan jag alltid göra en linssoppa. Det är enkelt. Och gott. Linser nnehåller proteiner som gör att mättnadskänslan sitter i länge.
Det är busenkelt att göra linssoppa.
ingredienser
linser (gröna puy, gula, vanliga gröna spelar ingen roll)
lök (ta den lök du har hemma)
vitlök
potatis, palsternacka, svamp, grönkål (om du vill ha den matigare)
lite egen buljong
lagerblad
salt & peppar smaka av
rostat bröd i tärningar (gärna surdegsbröd), till servering
olivolja, till servering
skivad purjolök, till servering
Skölj linserna. Täck sedan med vatten plus buljong så att det blir lagom med vätska till en soppa i förhållande till mängden linser och övriga ingredienser. Koka upp. Låt sjuda. Skala löken och vitlöken. Addera till linserna så snart du skurit dem i lagom bitar. Samma gäller de matiga ingredienserna tänk på att skära dem i lite olika format, så blir det en roligare soppa att äta. Låt sjuda, gärna under lock ca 20 min. Smaka för att se om linserna är färdigkokta. Om inte - låt det helt enkelt koka till de är mjuka. Smaka av med salt peppar lägg till purjolöken så att den blir varm. Servera i djup tallrik med en handfull rostade brödtäringar och en splash olivolja vid matbordet!
Gudomligt gott och enkelt.
OBS linser ska koka i basiskt vatten. OM du adderar syra i vätskan tidigt så blir de aldrig färdiga. Har du hårt vatten i vattenkranen lägg till lite samarin eller bakpulver i vattnet så bli linserna mjuka på nolltid. Det andra alternativet är att koka dem i ramlösa (eller likande flaskvatten, men välj ett svenskt vatten för miljöns skull).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)